Olika smärttillstånds påverkan på smärtförnimmelse och kognitiva förmågor

Smärta från rörelseapparaten är vanligt förekommande i befolkningen. Sådan smärta innebär stora samhällskostnader och ett betydande lidande hos de personer som drabbas. Syftet med den här avhandlingen var att undersöka hur smärta från rörelseapparaten påverkade förnimmelse av smärta och hjärnans högre funktioner, men också hur experimentell smärta påverkade förmågan att tänka abstrakt kring vardagliga situationer.

Avhandlingen visade att man fick en ökad känslighet för smärta i en kroppsdel som var smärtfri om man i en annan kroppsdel upplevde smärta som kändes alltid, dvs även i vila och pågick under lång tid. Om man hade sådan långvarig smärta fick man en nedsättning av hjärnans förmåga till uppmärksamhet och förmågan att snabbt flytta saker och placera dem på förutbestämda platser. Personer med långvarig smärta som inte upplevde smärta hela tiden utan kunde hitta smärtfria lägen, eller personer som upplevde en kortare smärtepisod uppvisade också en försämring av hjärnans funktioner jämfört med smärtfria personer. De blev dock inte försämrade inom flera områden som personerna med den långvariga smärtan som pågick utan uppehåll blev. Med andra ord kan man säga att försämringen av hjärnans funktioner påverkade fler förmågor vid långvarig smärta som kändes hela tiden, jämfört med långvarig smärta där personerna upplevde smärtfria stunder och personer som upplevde kortvarig smärta.

I avhandlingen undersöktes också om smärtfria personer, där man under en kort stund framkallade smärta, blev sämre på att tänka abstrakt kring vardagliga situationer och fenomen. Resultaten visade att hos friska personer, som upplevde smärta under en kort stund, påverkades inte dessa förmågor.

Slutligen visade avhandlingen också, att hos personer med smärta från rörelseapparaten samexisterade en gradvis sämre förmåga att tänka abstrakt och en sämre förmåga att utöva självkontroll med graden av smärtintensitet och smärtans grad av ihärdighet. Med andra ord kan man säga att ju högre upplevd smärtintensitet och ju mer ihållande smärta, desto sämre förmåga att tänka abstrakt kring vardagliga situationer och desto sämre förmåga till självkontroll.

Sammanfattningsvis kan man säga att långvarig smärta som kändes hela tiden verkade ge större och mer uttalade effekter på hjärnan än långvarig smärta, där stunder av smärtfrihet upplevdes och mer kortvarig smärta. Skillnaden kan spela roll i vardagligt liv, där en ökad smärtkänslighet även i smärtfria kroppsdelar kan göra att man lättare förnimmer mer smärta. Det kan också innebära sämre förmåga att utföra uppgifter som kräver uppmärksamhet och att vara snabb i praktiska uppgifter där man ska flytta föremål till en viss plats. Det är också möjligt, att personer som upplever smärta utan uppehåll under lång tid kan ha svårt för att planera och fullfölja långsiktiga mål, som tex en längre utbildning eller att fullfölja längre behandlingssekvenser som kräver aktiv medverkan.

Källa: Linnéuniversitetet.