Långsiktig nytta av anti-hormonell cancerbehandling skiljer sig åt före och efter klimakteriet

I Sverige får 9 000 kvinnor diagnosen bröstcancer varje år, där hormonkänslig bröstcancer står för cirka 75 procent av fallen. Då drivs tumörtillväxten främst av östrogen. Efter kirurgi behandlar man därför med östrogendämpande läkemedel, ofta tamoxifen.

Denna behandling ger sänkt livskvalitet och frågan har varit hur stor den långsiktiga nyttan mot återfall är. Cirka en tredjedel av kvinnorna som diagnostiseras med bröstcancer har ännu inte genomgått klimakteriet och är premenopausala, vilket kan kopplas till ökad risk för återfall.

– Yngre kvinnor har generellt högre risk för återfall än äldre men de flesta studier om anti-hormonell behandling har främst undersökt postmenopausala kvinnor. Vi ville därför jämföra nyttan på lång sikt hos båda grupperna, säger Linda Lindström, docent och forskningsgruppsledare vid institutionen för onkologi-patologi, Karolinska Institutet, som har lett studien.

Lång uppföljning och kontrollgrupp gör studien unik

Studien omfattar drygt 1 200 kvinnor som fick hormonberoende bröstcancer mellan 1976 och 1997, varav knappt 400 innan menopaus. Vid studiens start var det okänt om anti-hormonell behandling gjorde nytta, varför kvinnor randomiserades till behandling med tamoxifen i minst två år, eller ingen hormonbehandling alls, alltså kontrollgruppen. Utfallsmåttet var spridning av cancern till andra organ (fjärrmetastaser) och i dag finns uppföljningsdata för mer än 20 år.

– Från det regionala bröstcancerregistret har vi nära nog komplett uppföljning på alla patienter och det ihop med en anti-hormonellt obehandlad kontrollgrupp gör studien unik. Det finns även kompletta data på om kvinnorna var pre- eller postmenopausala vid diagnos, vilket annars ofta skattas utifrån ålder, säger Annelie Johansson, forskare vid samma institution och studiens förstaförfattare.

Tumöregenskaper påverkar hormonbehandlingens nytta  

Kvinnornas tumörer klassificerades utifrån kliniskt använda markörer som låg- eller högrisktumörer. Låg risk kopplas till en tumörstorlek på två centimeter i diameter eller mindre, ingen lymfkörtelspridning, låg tumörgrad, att tumören är positiv för progesteron-receptorn samt ”låg genomisk risk”, som tagits fram genom en molekylär signatur som mäter uttrycket av 70 olika gener.

Kvinnor med högrisktumörer hade sämre skydd mot fjärrmetastaser, oavsett om de genomgått klimakteriet eller inte. De kvinnor som hade lågrisktumörer efter menopaus hade en långsiktig nytta i 20 år eller mer. För kvinnor som inte genomgått klimakteriet vid diagnos gick inte den långsiktiga nyttan att förutsäga med hjälp av de kliniskt använda markörerna – därför behövs nya markörer, menar forskarna.

– Vi måste arbeta vidare för att förstå vilka tumöregenskaper som påverkar den långsiktiga risken för fjärrmetastaser samt nyttan hos yngre patienter. Vi vill ju att patienter ska ha nytta av sin behandling lika länge som risken för återfall är förhöjd, säger Linda Lindström.

Närstudier av tumörer nästa steg

I nästa steg vill forskarna tydligare kunna koppla tumöregenskaper till långsiktig risk och nytta av anti-hormonell behandling, för att individualisera behandlingen till de patienter som har nytta av den. 

– Till exempel planerar vi att göra multiprotein-analyser samt att använda maskininlärning för bildanalys av bröstcancertumörer för att förstå mer om tumörheterogenitet – alltså skillnader mellan och inom tumörer – och hur det kan påverka risk och behandlingsnytta, säger Linda Lindström.

Publikation: ”Differential Long-Term Tamoxifen Therapy Benefit by Menopausal Status in Breast Cancer Patients: Secondary Analysis of a Controlled Randomized Clinical Trial.” Annelie Johansson, Huma Dar, Anna Nordenskjöld, Gizeh Perez-Tenorio, Nicholas P Tobin, Christina Yau, Christopher C Benz, Laura J Esserman, Laura J van ’t Veer, Bo Nordenskjöld, Olle Stål, Tommy Fornander och Linda S Lindström. Journal of the National Cancer Institute, online 4 december, 2024, doi: 10.1093/jnci/djae268

Länk till studien: https://doi.org/10.1093/jnci/djae268

Studien finansieras av Vetenskapsrådet, Cancerfonden, Cancerföreningen i Stockholm, ALF medicin samt Stiftelsen Gösta Miltons donationsfond. Inga forskare vid Karolinska Institutet rapporterar intressekonflikter, övriga redovisas i sin helhet i studien.  

Källa: Karolinska Institutet.