den 12 januari 2018
Blodmolekyl lockar rovdjur och varnar bytesdjur – däribland människan
Forskare vid Karolinska Institutet har identifierat en evolutionärt bevarad luktmolekyl i däggdjursblod som attraherar rovdjur och har motsatt effekt på bytesdjur. Människor som utsätts för lukten blir stressade och reagerar på den som om de vore bytesdjur. Fynden presenteras i den vetenskapliga tidskriften Scientific Reports.
Människor som utsätts för lukten blir stressade och reagerar på den som om de vore bytesdjur
De flesta djur använder sig av sitt luktsinne för att hitta partner, leta upp mat och upptäcka fara. Dessa naturligt förekommande lukter, eller kemiska signaler, består normalt av hundratals olika luktmolekyler som ofta är artspecifika. Lukten av blod däremot skiljer sig åt då den är viktig för ett stort antal djurarter, både för rovdjur och bytesdjur. Därför tror man att blodlukten kan ha sitt ursprung i en enda ”mat- och varningsmolekyl” som är evolutionärt bevarad. Nu rapporterar forskare vid Karolinska Institutet att de kan ha hittat denna molekyl, nämligen trans-4,5-epoxi-(E)-2-decenal, förkortat E2D.
– Vi har arbetat nära professor Matthias Laska på Linköpings universitet, som isolerade molekylen från grisblod och först upptäckte att rovdjur lockades till lukten av E2D. Tillsammans testade vi luktmolekylen på blodsugande flugor, vargar, möss och människor, så det var ett sant tvärvetenskapligt projekt, säger forskningsledaren för studien, docent Johan Lundström vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet.
Flugan gillade lukten lika mycket som lukten av äkta blod. När vargarna kände lukten av E2D, som nu var utsmetad på en träbit, slickade, bet och skyddade de träbiten som om det vore ett riktigt blodigt byte. När lukten sedan testades på möss var reaktionen helt annorlunda. Mössen visade på flyktbeteende och försökte hålla sig borta från lukten precis som de gör när de känner riktig blodlukt.
I försök med människor blev försökspersonerna utsatta för en rad olika lukter, däribland E2D, medan deras rörelser mättes. När de kände lukten av E2D ryggade de tillbaka som för att undvika lukten, trots att den inte uppfattades som obehaglig. De fick också mer handsvett. Försökspersonerna fick även i uppgift att så snabbt som möjligt försöka lokalisera bilder av ansikten som kan uppfattas som emotionella på en datorskärm. När de blev exponerade för E2D förbättrades förmågan att hitta de emotionella bilderna. Tidigare studier har visat att denna förmåga förstärks i hotfulla situationer, vilket tyder på att människor omedvetet uppfattar blodlukten som ett hot.
– E2D verkar aktivera hela vårt generella försvarssystem. Vårt fynd överensstämmer med paleontologiska data som visar att våra allra första släktingar, de tidiga primaterna, troligen var insektsätare och främst bytesdjur. Den moderna människan är utan tvekan ett rovdjur, men vi utvecklades förmodligen från en bytesart och vissa aspekter av detta drag sitter kvar, säger försteförfattare Artin Arshamian, postdok i Johan Lundströms forskargrupp.
Framöver vill forskarna studera hjärnmekanismerna bakom de observerade beteendena och om E2D, och därmed blodlukt, kan påverka än mer komplexa beteenden såsom beslutsfattande.
– Detta skulle vara oerhört viktigt för personer som dagligen jobbar och fattar svåra beslut samtidigt som de känner lukten av blod, som traumakirurger och sjuksköterskor. Blod är grundläggande för allt levande så det är kanske inte så konstigt att det kan påverka oss så starkt, säger Johan Lundström.
Källa: Karolinska Institutet Illustration: Artin Arshamian.
Forskningen finansierades av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, Vetenskapsrådet, The Netherlands Organisation for Scientific Research (NWO) och Riksbankens Jubileumsfond. Ingen av studieförfattarna har rapporterat några intressekonflikter.
Publikation: ”A mammalian blood odor component serves as an approach-avoidance cue across phylum border – from flies to humans”. Artin Arshamian, Matthias Laska, Amy R. Gordon, Matilda Norberg, Christian Lahger, Danja K. Porada, Nadia Jelvez Serra, Emilia Johansson, Martin Schaefer, Mats Amundin, Harald Melin, Andreas Olsson, Mats J. Olsson, Marcus Stensmyr & Johan N. Lundström. Scientific Reports, online 20 oktober 2017.