den 23 oktober 2017
Svensk barnomsorg leder till ohälsa
Att få in förståelsen för vad som händer i en nyfödd människas själ och hjärna i en 30-årig testosteronfylld karriärist är inte lätt. Men det var vad som skulle ha behövts. Att bli i stort sett tvingad att läsa om hur man byter blöjor är meningslöst, vem som helst med en normalbegåvning kan lista ut hur en blöja fungerar utan att ha gått kursen. Men att förstå hur anknytning påverkar barnet är lite svårare. Och extremt mycket viktigare. Jag visste inte vad en ettåring behövde. Det är en individ utan sociala ambitioner eller behov. En ettåring leker inte med andra. En ettåring har ingen tidsuppfattning. Jag vet det nu. Men jag visste det inte då. Ingen sa det till mig. Ingen.
Det innebär att när du lämnar din ettåring på dagis tror hon det är sista gången hon ser dig. Hon har ingen möjlighet att se sex timmar framåt. Framtid existerar inte. Du är bara inte där. Det är allt. Den person som hennes liv är beroende av lämnar henne för alltid, åt sitt öde, 5 dagar i veckan. Man behöver inte ha läst anknytningslära för att förstå att det förstör ett barn, det förskansar sig i sig själv, förtroendet är borta, självkänslan är borta. Det desperata skriket från ettåringen är samma skrik som från dig när allt faller: det är äkta bottenlös gråt av hopplös rädsla för undergången. Och jag visste inte. Ingen sa något. Systemet mörkade. Systemet ljög. Systemet hade för mycket att förlora på att tala sanning. De säger att ettåringen har ett socialiseringsbehov. Det är fullständigt struntprat.
Tänk dig in i detta scenario: du är totalt beroende av en person i världen. För att få mat, värme, trygghet, närhet. För att överleva. Den här personen håller bokstavligen ditt liv i sina händer. Och när hon lämnar dig, när du är ett år, är du fullständigt övertygad om att du skall gå under. Och hon lämnar dig. 5 dagar i veckan, varje vecka. Ofta 8 timmar om dagen. Människan som du sätter allt hopp till, utan henne dör du, sviker dig varje dag. Barnet är dock mest stressat under den första tiden, när det blir äldre minskar stressen. Men vad som sker under de första tre åren sitter kvar.
Så när jag blev far hade ingen sagt något om det enda som är dödsviktigt i bokstavlig bemärkelse: kontakten mellan mig och mitt barn under de första tre åren. Det handlar om att vara tillsammans.
Annonser
