den 23 oktober 2017
Nu hwilar hela jorden – och luften är mörk worden
Stärkelsederiverade monosackarider är ett stort och växande bekymmer. Dessa fakta kan inte gått någon obemärkt förbi. Sedan står det var och en fritt att tolka kartan, efter bästa förstånd. Man kan ju välja att blunda. Av en eller annan anledning. Vi lever i ett fritt land.
Att stärkelseindustrin hårdnackat försöker dölja och trolla med siffror, om faktisk produktion och konsumtion av stärkelsederiverade monosackarider, är begripligt. De har ju sina aktieägare att tänka på. Att folk far illa av deras lömska hantering är ju strängt taget inte deras problem!? Det är hög tid att begränsa ofoget, framför allt när det gäller barn och unga samt socioekonomiskt särskilt utsatta grupper.
Stärkelsederiverade monosackarider bjuder in olyckan genom att attrahera – direkt eller indirekt – bakterier, virus, svamp och allsköns elände. Vilket leder till ökade sjukskrivningstal, ökade sjukvårdskostnader och ökat lidande bland drabbade.
Cushmans et al arbete [1] öppnade som bekant Pandoras ask. GLUT, insulinreceptor och fosforylerat glukos innesluts inom en vesikel, vilken alltjämt befinner sig ”på utsidan” av cellen – fast inuti cellen. Om insulinreceptorer är fångade i en vesikel, på insidan av de till adipocyter vanvandlade fibroblasterna, kan de ej samtidigt uttryckas på utsidan. Om inga insulinreceptorer uttrycks på cellens utsida, finns det ingenstans för insulin att interagera. Då föreligger en perifer insulinresistens eller Diabetes mellitus typ II.
Tyvärr är detta bara toppen på ett isberg. Det finns andra – omedelbara och värre – bekymmer kopplat till GLUT-transportörer. I det kommande ska vi sätta GLUT-familjen under lupp för att undersöka vad de egentligen ska tänkas syssla med, men hindras ifrån detta av närvaron av stärkelsederiverade monosackarider.
Oxidativ stress eller ROS (Reactive Oxygen Species) – reaktiva syreföreningar – drabbar ca 1 000 000 ggr, i varje cell, i varje sekund, 24/7/365. Antidoten mot ROS är antioxidanter. Askorbinsyra eller vitamin C är en viktig antioxidant – i alla biologiska system.
Nästan alla djur, växter, bakterier, insekter, kan bilda askorbinsyra från olika sockerarter. Detta sker via en biokemisk process som bygger på fyra nyckelenzym, vilka konverterar glukos till vitamin C.
I däggdjur (i allmänhet) frisätts glukos från i levern lagrat glykogen, vilket sedan transformeras till vitamin C i levern. Människan (i synnerhet) saknar enzymet L-gulonolactone oxidase som utgör det kritiska sista steget vid syntes av vitamin C. Ett oblitt öde som vi delar med marsvin och primater. Vi är muterade i detta viktiga avseende. Naturen är hård men rättvis.
Människan kan alltså inte själva bilda C-vitamin, utan måste tillföra det med maten. Vitamin C är således ett essentiellt näringsämne. C-vitamin utvanns först i koncentrerad form på 1930-talet. Vitaminet fick namnet askorbinsyra, från antiscorbut – medel mot skörbjugg. Albert Szent-Györgyi fick Nobelpris för detta år 1937. Vidare pekade han på följande viktiga frågeställning.
Om brist på vitamin C ger skörbjugg, är då frånvaro av skörbjugg lika med ”ingen brist på vitamin C”? Svaret är uppenbart. Eller? Skörbjugg är inte ett första tecken på vitamin C brist. Skörbjugg är en slutlig systemkollaps, ett pre-mortalt syndrom när tänderna bokstavligen ramlar ur käften.
Det öppnar sig en mörk avgrund mellan skörbjugg och full hälsa. Låt oss titta ner i denna avgrund och börja med att reda ut några allmänt förekommande missförstånd.
Annonser
