den 23 oktober 2017
Anknytning och tidig barnomsorg: Varför berättade ingen för mig?
Jag har fyra examina i beteendevetenskap och pedagogik från tre finska universitet. Första examen tog jag som ”barnträdgårdslärare” 1979. Det är förvånande att jag under dessa studier aldrig hörde ordet ”anknytning” eller ”anknytningsteori”, särskilt som förhållandet till föräldrarna, speciellt med mamman, är viktigt för barnets utveckling. Numera känner vi till betydelsen av anknytningens kvalitet, och hur den påverkar barnet hela dess mentala liv och dess förhållande till andra människor i framtiden. Under mina studier till ”barnträdgårdslärare” var det enda jag lärde mig om anknytning att barnet kunde skadas av att vara separerad från mamman under några dagar. Men det var ingen diskussion om hur kraftfull och viktig anknytningen mellan mor och barn är, och vad detta betyder med tanke på daghemsvistelse. Inte heller talades det om vilka negativa effekter på barnet som kunde uppkomma om separationen skedde vid för tidig ålder. Nej, dessa saker diskuterades inte i Finland under 70- och 80-talen.
Är saker och ting bättre idag? John Bowlby och Mary Ainsworth, som utvecklade anknytningsteorin, omtalas idag i undervisningen till daghemspedagoger men jag tvivlar fortfarande på om dessa nya lärare verkligen förstår vad det innebär. Konceptet om anknytning accepteras så länge det är en del av undervisningen, men det accepteras inte när jag försöker tala om att man skall stödja sig på en bred utvecklingspsykologisk bakgrund, och när jag hävdar att den bästa platsen för barn upp till tre år är hemma med mamman. Denna föreställning att mamman är barnets första och mest betydelsefulla anknytningsperson accepteras inte i Finland. När detta diskuteras publikt börjar några bland åhörarna att skrika att pappan är lika betydelsefull som mamman och på samma sätt. I Finland råder en mycket stark opinion som hävdar att daghemsvistelse inte kan skada barn och att småbarnsfostran på daghem1 är minst lika bra som uppväxt i hemmet, eller till och med bättre! Det kan vara så att ur ett globalt perspektiv är vår barnomsorg mycket kvalificerad, men av detta följer inte med nödvändighet att den är fördelaktig för barns utveckling.
Mycket snart upptäckte jag att mina kunskaper var otillräckliga för att klara av de problem som jag och mina kollegor hade med barnen. Några barn i gruppen var alltid mycket rastlösa och olydiga, ville bara springa runt oroligt. Det var mycket svårt att få dessa barn motiverade för att leka, eller höra på uppläsning ur en bok. Jag visste naturligtvis från min egen barndom hur man känner sig när man är skild från mamma och pappa och hur ont det gör att sakna någon. Men jag visste inte hur riskabelt och skadligt en alltför tidig separation från mamman kan vara för barnets utveckling. Jag visste inte heller att barnet upplevde det som att avskedet från föräldern kändes som att barnet övergivits för gott.
Annonser
