Uppdaterade etiska riktlinjer för palliativ sedering i livets slutskede

De nya riktlinjerna ger vägledning till beslutsfattande läkare, övrig vårdpersonal, patienter och allmänheten. De behandlar begrepp, definitioner, avgränsningar och ställningstaganden. Uppdateringen ersätter de riktlinjer som delegationen tog fram 2010.

Palliativ sedering innebär att medvetandet sänks avsiktligt i livets slutskede för att lindra lidande som inte kan lindras vara på annat sätt. Det finns olika former av sedering: ytlig sedering, där patienten är medveten eller lättväckt, och djup sedering, där patienten är medvetslös. Sedering kan vara intermittent, där patienten väcker för att tillfrågas om fortsatt behandling, eller kontinuerlig fram till döden. De uppdaterade riktlinjerna fokuserar på kontinuerlig djup palliativ sedering.

– Palliativ sedering blir aktuell är patienten befinner sig i livets slutskede och lider av svåra symtom som inte kan lindras på ett för patienten acceptabelt sätt. Det finns en diskussion om vissa typer av lidande, som till exempel socialt eller existentiellt lidande, inte bör behandlas med palliativ sedering.

Vi har efter noggrant övervägande kommit fram till att det är patientens upplevelse av ett uthärdligt lidande i livets slutskede, inte typ av lidande, som ska vara vägledande, säger Anders Castor, ordförande för SLS delegation för medicinsk etik.

En svår fråga är att exakt definiera när livets slutskede inträder och från när kontinuerlig djup palliativ sedering därför kan göras. Oftast handlar det om timmar eller dagar, men kan ibland vara längre. Om döden ligger många veckor eller månader framöver är det svårt att säga att patienten är i slutskedet, och då krävs andra överväganden än vad den här riktlinjen handlar om.

– Patienter som erbjuds eller önskar palliativ sedering bör ha ett dokument att ställningstagande till ”ej HLR”. När djup och kontinuerlig palliativ sedering i livets slutskede inleds finns inga skäl att fortsätta livsuppehållande behandlingar. Fokus är uteslutande symtomlindring den sista tiden i livet, säger Anders Castor.

Huruvida fortsatt vätske- och näringstillförsel ska ges en separat fråga, som bör utgå från patientens önskemål och nytta. När det gäller monitoreringen bör den inriktas på sederingsdjup och yttre tecken på smärta och oro, utan extra provtagning, blodtryckskontroller eller mättnadsmätningar, eftersom det kan motverka palliativa vårdens syfte och mål.

Om möjligt bör patienten involvera i beslut om målet för monitoreringen.

När en patient vårdas sederad i livets slutskede ska man inte förväxla tecken på för djup sedering med patientens naturliga döende. Den farmakologiska delen av vården ska ordineras av läkare med kunskap om lämpliga preparat. Allmän omvårdnad, inklusive munvård och vändningar, ska ges fram till att patienten avlider. Vården i livets slutskede ska alltid gå från patientens bästa och önskemål, avslutar Anders Castor.

Läs: Etiska riktlinjer för palliativ sedering i livets slutskede >>

Källa: Svenska läkaresällskapet.