den 25 januari 2019

Upptäckt om hur hjärnan skiljer på egen och andras beröring

Forskare har undersökt vad som händer i olika delar av nervsystemet när en annan person rör vid oss, jämfört med när vi rör vår egen arm. Foto: Thor Balkhed

Hjärnan tycks dämpa känslointryck från det berörda hudområdet när en person rör vid sig själv, enligt en ny studie från LiU som publiceras i tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences, PNAS. Upptäckten ökar vår förståelse för hur hjärnan skiljer på beröring av andra och när man rör sig själv.

Vi går inte runt till vardags och funderar på hur vi avgör vad som är vi själva. Men förmågan att kunna skilja på vad som är jag och vad som är andra personer är mycket viktig. Den första tiden i livet utvecklar det nyfödda barnet sin förståelse för var den egna kroppen slutar till stor del genom beröring av personerna som tar hand om det. Problem med självuppfattningen, som att känna igen sin egen kropps handlingar, är vanligt vid flera psykiatriska sjukdomstillstånd. Medan det för de flesta inte känns kittligt om de försöker kittla sig själva, kan en del personer med schizofreni kittla sig själva, vilket tyder på att det kan finnas en skillnad i hur hjärnan tolkar känselintryck från den egna kroppen.

Forskare vid Linköpings universitet har tittat närmare på vad som händer i olika delar av nervsystemet vid beröring av andra jämfört med när en person rör vid sin arm på liknande sätt. De har funnit att hjärnan dämpar bearbetningen av känselintrycken från egen beröring. I huden har vi känselkroppar, som reagerar på beröring, tryck, värme och kyla. Informationen om beröring skickas därifrån till ryggmärgen och sedan vidare till hjärnan där sinnesintrycket bearbetas i flera steg i olika områden i hjärnan. I den nya studien utförde forskarna olika experiment där försökspersonen låg i en magnetkamera (fMRI), som tog bilder av hjärnans aktivitet. Personen ombads stryka sin egen arm långsamt med handen eller fick veta att en forskare skulle stryka armen på motsvarande sätt. Forskarna undersökte hur de olika sorternas beröring var kopplade till aktivitet i olika delar av hjärnan.

 – Vi fann en mycket tydlig skillnad mellan att bli berörd av någon annan och att vidröra sig själv. Vid egen beröring minskar aktiviteten i flera olika delar av hjärnan. Vi ser tecken på att den här skillnaden görs redan i ryggmärgen, innan sinnesintrycken bearbetas i hjärnan, säger studiens huvudförfattare Rebecca Böhme, postdoktor vid Institutionen för klinisk och experimentell medicin samt Centrum för social och affektiv neurovetenskap, CSAN. 

Foto: Thor Balkhed

Den förutseende hjärnan

Fynden ligger i linje med en teori inom forskning om hjärnan, som går ut på att hjärnan försöker förutse effekten av allt vi gör. Följaktligen lägger hjärnan inte lika stor vikt vid sinnesintrycken som den egna kroppen ger upphov till, eftersom informationen dessa intryck ger är förväntad. I ett av experimenten i studien berördes försökspersonernas arm med tunna pinnar av olika tjocklek, samtidigt som armen blev bestruken av den egna handen eller en annan person. Det visade sig att förmågan att uppfatta samtidiga känselintryck trubbades av när försökspersonerna strök sin egen arm. Kanske är detta fenomen en förklaring till varför vi ofta gnuggar på det onda stället när vi exempelvis har slagit i en kroppsdel. 

– Våra resultat som pekar mot att det finns en skillnad redan i ryggmärgen när det gäller bearbetningen av sinnesintryck från egen beröring jämfört med beröring av en annan person är väldigt intressant. När det gäller synsinnet har forskning visat att det sker bearbetning av sinnesintryck redan i näthinnan, och det vore intressant att titta närmare på hur hjärnan modulerar bearbetningen av känselintryck på ryggmärgsnivå, säger Rebecca Böhme.

Forskningen har finansierats med stöd av ALF-medel från Region Östergötland.

Artikeln: Distinction of self-produced touch and social touch at cortical and spinal cord levels”, Rebecca Boehme, Steven Hauser, Gregory Gerling, Markus Heilig och Håkan Olausson, (2019), Proceedings of the National Academy of Sciences, publicerad online januari 2019, doi: 10.1073/pnas.1816278116

Källa: Linköpings universitet. Karin Söderlund Leifler


Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att visas


Annonser