Högt BMI ökar risken för flera reumatiska sjukdomar - men inte lika för alla

− Resultaten från studien ger en ökad förståelse för riskerna bakom reumatisk sjukdom och att en minskad kroppsvikt kan användas som intervention för att minska risken att drabbas av reumatisk sjukdom, säger Weronica Ek, docent och forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet som har lett studien.

De flesta reumatiska sjukdomar drivs av en inflammation i kroppen och drabbar främst leder, muskler och skelett, men även viktiga organ och kärl kan påverkas. Symptom på reumatisk sjukdom kan vara trötthet, svullnad och värk i leder, stelhet och nedsatt rörelsefunktion.

Tidigare studier har sett ett samband mellan reumatiska sjukdomar och ett högt BMI (en slags ”korrigerad” kroppsvikt som också tar hänsyn till individens längd). Men huruvida sambandet beror på att ett högt BMI faktiskt ökar risken för reumatisk sjukdom och inte endast beror på att individer med reumatisk sjukdom i snitt har ett högre BMI på grund av andra, okända anledningar är inte helt utrett. Detta är ett vanligt problem inom epidemiologiska studier som baseras på observationella data.

I den nya studien har forskarna försökt kringgå problemet genom att istället nyttja sig av information hos människans gener. Genom att använda sig av specifika genetiska varianter som kan kopplas till ett högt BMI kunde forskarna visa att män och kvinnor som har ett genetiskt anlag för högt BMI även har en ökad risk att drabbas av reumatisk sjukdom.

− Även om vi har sett liknande samband tidigare så är det svårt att identifiera faktiska samband mellan BMI och sjukdom. Men då vi fann att de gener som länkats till högt BMI också var associerade med högre risk för dessa reumatiska sjukdomar, kunde vi dra slutsatsen att BMI verkligen påverkar risken att drabbas av reumatisk sjukdom, säger Weronica Ek.

Forskarna använde samma genetiska metod, kallad Mendelsk randomisering, för att vidare studera skillnader mellan män och kvinnor samt möjliga skillnader i hur BMI påverkar risken hos kvinnor i fertil ålder jämfört med när de genomgått klimakteriet.

− För gikt och för psoriasisartrit som är en vanlig sjukdom hos patienter med psoriasis, såg vi att ett högt BMI var en starkare riskfaktor hos kvinnor än hos män. Vi såg också att effekten av BMI på risken att drabbas av artros var lägre hos kvinnor efter klimakteriet jämfört med kvinnor i fertil ålder, säger Fatemeh Hadizadeh, postdoktor vid institutionen för genetik, immunologi och patologi Uppsala universitet och en av huvudförfattarna till studien.

Forskarna fann också att en viss ökning av BMI inte resulterade i en och samma ökning av risken att drabbas av gikt för individer med lågt, normalt och högt BMI.

− Vi såg att en ökning av BMI hos normalviktiga individer resulterade i en betydligt större relativ ökning av risken att drabbas av gikt än en ökning av BMI hos redan överviktiga och obesa individer. Risken ser alltså inte ut att öka lika mycket för en person som redan är överviktig. Däremot är grundrisken att drabbas av gikt alltid högre ju högre BMI man har. Sådana här icke-linjära effekter är intressanta att studera utifrån ett molekylärbiologiskt perspektiv för att försöka förstå de bakomliggande mekanismerna till varför en högre kroppsvikt ökar risken för sjukdom, säger Torgny Karlsson, statistiker vid institutionen för genetik, immunologi och patologi Uppsala universitet och en av huvudförfattarna till studien.

Peer review/Observational study/People

Torgny Karlsson, Fatemeh Hadizadeh, Mathias Rask-Andersen, Åsa Johansson, Weronica Ek. (2023) Body Mass Index and the Risk of Rheumatic Disease: Linear and Nonlinear Mendelian Randomization Analyses, Arthritis och Rheumatology, DOI: 10.1002/art.42613

Källa: Uppsala universitet.