Efter Alzheimerdiagnosen berättar Mikael Wiehe om rädslan att förlora sitt språk

När Mikael Wiehe avslutar ett långt liv på scen börjar ett annat arbete. Det tar sin utgångspunkt i en till synes praktisk uppgift: att sortera sin arbetslägenhet, sina anteckningar, sina sånger och sitt eftermäle. Men arbetet växer till en berättelse om identitet, skapande och vad som händer när en människa tvingas konfrontera sin egen förgänglighet.

I Finns det liv är det aldrig för sent, som Mikael Wiehe har skrivit tillsammans med journalisten och författaren Sara Nygren, berättar han öppet om sin Alzheimerdiagnos. För en människa vars liv och gärning har byggt på ord, texter och musik innebär sjukdomen en särskild existentiell utmaning. Vad händer när minnet sviktar, men sångerna fortfarande kommer?

Boken är samtidigt en skildring av ett långt arbetsliv i kulturens tjänst. Genom arkivmaterial, låtidéer och personliga reflektioner tecknas bilden av människan bakom kulturikonen, med tvivel, skuld, sorg och familjerelationer som sällan fått plats i offentligheten.

I en tid då allt fler berörs av demenssjukdomar och frågor om åldrande blir allt mer närvarande i samhället, erbjuder Wiehe ett personligt och drabbande perspektiv på hur det är att bli äldre utan att ge upp sin nyfikenhet, sitt engagemang eller sitt skapande.

Boken är både en berättelse om en enskild människas liv och en större reflektion över minne, mening och människovärde – och om möjligheten att fortsätta förändras, även sent i livet.

"Jag har ägnat större delen av mitt liv åt att teckna världen så som jag sett den. Språket och musiken har varit mina verktyg. Nu sviktar minnet, orden dröjer. Kvar finns frågan om vem jag är, när jag inte längre spelar. Den här boken är ett försök att undersöka det." Säger Mikael Wiehe.

Förlag: Bokförlaget Forum. Recensionsdag 29 september 2026.