den 9 oktober 2017
Vem ska ta hand om patienterna med långvarig oförklarad smärta?
Gruppen patienter med långvarig icke-malign smärta är sjukvårdens flygande holländare som ofta tvingas att rastlöst segla omkring på sjukvårdens oändliga hav utan att någonsin hitta en hamn. När organspecialisterna har utrett färdigt, tämligen ofta utan att hitta någon orsak till smärtorna remitteras patienten till en mer eller mindre entusiastisk allmänläkare. Man konstaterar att patienten inte lider av någon ortopedisk, kirurgisk, neurologisk, reumatologisk eller gynekologisk åkomma men benämner sällan vad patienten lider av.
Allmänläkarens ibland dämpade entusiasm torde komma sig av det faktum att vederbörande inte vet hur att hjälpa patienten som därigenom blir till ett problem för denna läkare som då enligt sjukvårdsystemet skall ansvara för behandlingen.
Skall den specialiserade smärtvården ta hand om alla patienter med långvarig icke-malign smärta? Eftersom långvarig smärta måste beskrivas som en folksjukdom i viss mån dold. Man räknar med att tolv procent av befolkningen har ett vårdbehov på grund av långvarig smärta.
Sju procent av befolkningen har ett stort vårdbehov vilket då handlar om cirka 500 000 svenskar i vuxen ålder. (ref nr 1) och antalet smärtläkare är mycket få -218 stycken. (ref2).
En sådan ansvarsfördelning torde kräva en aldrig förr genomförd expansion av smärtvården som vare sig går att genomföra av ekonomiska skäl eller är praktiskt genomförbar. Den specialiserade smärtsjukvården kan dock fylla en nyckelroll i smärtutbildning av läkarkåren i allmänhet och kanske allmänläkaren i synnerhet.
Annonser
