den 28 oktober 2018
Medicinska genombrott för prostatacancer -ett hot mot vården?
Prostatacancer var till för ett antal år sedan en tämligen trist historia - för patienterna förstås men också för vården. När sjukdomen väl spridit sig i kroppen var det bara en tidsfråga. De flesta drabbade var äldre män med besvärande symtom och kort tid att leva. Idag är läget helt annorlunda. PSA-testet gjorde det möjligt att upptäcka sjukdomen innan den spridit sig med följden att antalet med diagnosen nu vuxit från 30 000 till idag 110 000.
Rätten till en modern, tillgänglig, sammanhållen och jämlik vård ska gälla också dem som drabbas av prostatacancer!
Under de senaste åren har också diagnostiken förnyats så att man bättre kan skilja allvarlig cancer från mer beskedliga tumörer som inte bör behandlas. Socialstyrelsen har i dagarna sagt att man inte rekommenderar screening med enbart PSA-test men avvaktar pågående studier av kompletterande diagnostiska metoder för att kunna göra en ny bedömning. Landstingen uppmanas att medverka med kontrollerade försök med systematisk information riktad till män från 50 års ålder.
På kort tid har också möjligheten att behandla spridd prostatacancer förbättrats avsevärt. Ett flertal läkemedel har tillkommit med bromsande verkan utan stora biverkningar. Som med andra cancersjukdomar kan man nu sekvensera i första, andra, tredje o s v linjens behandling. Sjukdomen är fortfarande den cancer som tar flest mäns liv, 2 400 på ett år. Men dödligheten minskar nu sakta i takt med att de nya metoderna för diagnos och behandling införs.
Väntetiderna till vården
Nu kan man tänka sig att jublet stiger för att nya möjligheter växer fram att hantera en gammal hopplös sjukdom. Hos patienterna väcks naturligtvis stora förväntningar. Detsamma gäller vissa i professionen som insett att prostatacancer länge sackat efter i den fantastiska utveckling som skett inom cancervården i allmänhet. Men alltför många inom vården reagerar omvänt och fördröjer införandet med argumentet att man saknar resurser i form av personal och teknik, att andra vårdbehov trängs undan, att läkemedlen är för dyra o s v. Det yttersta uttrycket för bristerna är att väntetiderna till vården fortfarande är extremt mycket längre än för någon annan cancerform. Den glänta i dörren som öppnats för patienterna hålls igen, mer eller mindre på olika håll i landet. Följden blir en tilltagande ojämlik behandling. Man väljer att mota patienterna istället för att mer radikalt ompröva och effektivisera sitt arbetssätt och, när inte det räcker, tillsammans med patientorganisationerna vända sig till politiker och sjukhusledningar och lägga papperen på bordet.
Rätten till en modern, tillgänglig, sammanhållen och
jämlik vård ska gälla också dem som drabbas av prostatacancer!
CALLE WALLER Prostatacancer-förbundet
Vårdpolitisk talesman