den 10 oktober 2017

Dags att sluta hymla!


I höstas väckte Marcus Linds artikel i NEJM (2014 Nov 20;371(21):1972-82.) uppståndelse. Dubbel dödlighet vid Typ 1 diabetes med god blodsockerbalans, samt 8-10 ggr ökad dödlighet vid högt HbA1c. När Max Stenbeck nyligen dog vid 30 års ålder efter 10 års diabetes, så var många upprörda och häpna! Alla med typ-1 diabetes ska ju kunna leva ett ”normalt liv”, diabetes är ju inget märkvärdigt. Man får ju behandla sjukdomen intensivt.

I sociala medier tävlar man om vem som tar flest blodsocker, korrigerar blodsockret med flest insulindoser, 10-15 gånger per dygn, är uppe om nätterna, parerar hypoglykemier, jagar, jagar, jagar.. och är så stolta över att HbA1c nu är 39 (med risk för livsfarliga hypoglykemier). Påhejade (?) av attityden hos diabetesteam som vill vara ”bästa” klinik. Visst ser framtiden ljusare ut. Glukossensorer bör kunna göra livet enklare och tryggare, och pumpar blir allt smartare. Men modern teknik, och strävan efter ”ett normalt liv” har hittills knappast minskat belastningen. Studier visar att föräldrar till barn med diabetes i upp till 40 procent har symptom som enligt kriterierna ger dem diagnosen ”utbrändhet” och desto lägre HbA1c barnen har, desto mer ”utbrända” föräldrar.

Visst behövs mer kunskap om sjukdoms­process, men det behövs också kliniska försök
Självklart borde vi kunna bota Typ 1 diabetes, åtminstone en del fall, och förebygga. Det finns mer än 500 sätt att förebygga autoimmun diabetes på experimentdjur, men 0 på människa. Ändå görs det få studier på människor! Vid IDS April 2015, världskonferens inom området prevention, immunintervention etc vid Typ 1 diabetes, presenteras >160 postrar varav 2 om intervention på människa, och av 4 dagars föredrag rör 2 intervention på människa. Visst behövs mer kunskap om sjukdomsprocess, mekanismer, men det behövs också kliniska försök.

Läs hela artikeln här >


Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att visas

Senaste numret


Annonser