den 9 mars 2017
Bra diabetesvård kan bli ännu bättre
Om man tvunget ska ha diabetes, oavsett typ, så är Sverige ett bra land att få sjukdomen i.
Den vård som erbjuds här håller generellt sett god kvalitet och skillnaden i livslängd jämfört med ”friska” minskar stadigt. Genom Nationella Diabetesregistret finns möjlighet att få fram ”hard facts” att använda i kvalitetsarbetet på vårdenheter, men också för oss i Diabetesförbundet att använda i påverkansarbetet.
För knappt ett år sedan blev, efter flera års påtryckningar i NDR:s styrgrupp, resultaten på enhetsnivå direkt tillgängliga för alla on-line. Detta ger helt nya möjligheter. I resultaten kan vi enkelt se att det finns enheter som lyckas väldigt bra, medan det finns andra där resultaten inte motsvarar förväntningarna. Anledningarna till detta kan vara många och varierande, och framförallt komplexa. Men det ger oss en unik chans att verka för förändring.
Tillgång till hjälpmedel
Diabetes är en sjukdom som till övervägande del består av egenvård. Den enskilde patienten, och personer i vår omgivning, måste därför få bra utbildning och kunskap kring sjukdomen, för att kunna hantera olika situationer i det dagliga livet. Patientutbildning är ett område som är prioriterat i de nationella riktlinjerna för diabetesvård, och det ligger också inom ramen för den stärkta patientmakten som det talas mycket om. Trots detta är det allt för få som får tillräcklig utbildning. En annan sak som är nödvändig för en bra egenvård är god tillgång till hjälpmedel för t.ex. kontroll av blodsocker och tillförsel av insulin utifrån den enskildes behov. Detta både för de medicinska resultaten, men framförallt för ökad livskvalitet. Staten har numera i princip gett upp när det gäller tekniska hjälpmedel och ansvaret ligger på varje enskilt landsting. Erfarenheterna hittills visar att detta inte på något sätt gagnar patienterna som grupp. Tillgången till hjälpmedel beror till allt för stor del på vilken läkare eller sjuksköterska du går till, och vilket intresse/kunskap denne har. Kunskapen måste därför öka bland vårdpersonalen.