Stor brist på riktlinjer kring barn som utsatts för sexövergrepp

– Det här pekar på att barn i Europa kanske inte får jämlik vård. Från ett barnrättsperspektiv är det inte acceptabelt. Vi vet att sexuella övergrepp ökar risken för att må fysiskt och psykiskt dåligt under barndomen men även senare i livet, säger Gabriel Otterman som är barnläkare i Uppsala och adjungerad universitetslektor vid Barnafrid på Linköpings universitet.

På många medicinska områden är det självklart med nationella riktlinjer. Det säkerställer att den vård som ges är vetenskapligt belagd och att alla behandlas lika.

Men när det gäller riktlinjer för omhändertagande av barn som utsatts för sexuella övergrepp är bristen stor. Det visar en genomgång av 34 europeiska länder som Gabriel Otterman gjort ihop med ett nätverk av internationella forskare. På jakt efter nationella dokument sökte de bland annat i internationella databaser och på hälsomyndigheters webbplatser. De konsulterade också experter i de olika länderna.

Resultatet presenteras i en artikel i The Lancet Regional Health Europe. Bara hälften av länderna har något som påminner om nationella riktlinjer. I exempelvis Sverige, Polen, Spanien och Turkiet saknas det helt. Men de riktlinjer som finns uppvisar också stora kvalitetsbrister.

För att mäta kvaliteten använde forskarna WHO:s riktlinjer på området som måttstock. Det är ett vetenskapligt gediget arbete som Gabriel Otterman kallar ”the gold standard”. Vid en jämförelse visar det sig att ländernas olika riktlinjer ofta är omoderna och inte utgår från de senaste vetenskapliga rönen.

Störst brist finns när det gäller riskbedömningar, hjälp mot psykisk ohälsa och barns möjligheter att bli lyssnade på, men överlag är det mycket som saknas, enligt forskarna. Bäst omdöme får Moldaviens nationella riktlinjer, sämst får ett av Storbritanniens dokument.

För att råda bot på bristerna rekommenderar forskarna att länderna tillsätter en internationell grupp bestående av experter, men också av personer som själva blivit utsatta för sexuella övergrepp. 

Tillsammans skulle de ta fram, förvalta och periodvis uppdatera gemensamma europeiska riktlinjer, baserat på levda erfarenheter och den senaste forskningen. Fördelen är att dessa skulle vara mer anpassade för europeiska förhållanden än WHO:s riktlinjer. Länderna skulle sedan kunna göra anpassningar efter egna behov och även ansvara för uppföljningen.

Gabriel Otterman har själv lång erfarenhet av att hjälpa barn som utsatts, men det finns ett stort behov av gemensamma riktlinjer säger han.

– Jag märker det varje dag. Har man nationella evidensbaserade riktlinjer, då har man något att leva upp till och man kan jämföra regioner och länder, säger Gabriel Otterman.

Artikel: Clinical care of childhood sexual abuse: a systematic review and critical appraisal of guidelines from European countries, G Otterman, U B. Nurmatov, A Akhlaq, L Korhonen, A M Kemp, A Naughton, M Chalumeau, A Jud, Mary Jo Vollmer Sandholm, E Mora-Theuer, S Moultrie, D Lamela, N Tagiyeva-Milne, J Nelson, J Greenbaum, the COST Action 19106 Research Team, The Lancet Regional Health Europe, publicerad 22 februari 2024, doi: 10.1016/j.lanepe.2024.100868
Forskningen har finansierats av the International Centre for Missing and Exploited Children och forskarnätverket finansieras av European Cooperation in Science and Technology (COST)

Källa: Linköpings universitet.