Forskare efterlyser ökad sparsamhet vid strålbehandling av hjärntumörer hos barn

– Resultaten visar att man bör strålbehandla så sparsamt som möjligt mot strukturer som är viktiga för neurokognitiva nätverk såsom innerörat, synnerven, hippocampus, lillhjärnan, lillhjärnans mittdel och hjärnbryggan Men det behövs fler studier så att behandlingar kan förbättras och sena komplikationer minskas, säger Helena Söderström, neuropsykolog och doktorand, Akademiska sjukhuset/Uppsala universitet.

Det är känt att barn som strålbehandlas för hjärntumör löper högre risk för sena komplikationer än vuxna. Risken för neurokognitiv påverkan är högre när man strålbehandlas vid yngre ålder, vid högre stråldoser och större målvolym. Bieffekterna, som brukar benämnas sena komplikationer, påverkar hjärnans förmåga att tänka, planera och komma ihåg saker. Detta kan till exempel leda till försämrat arbetsminne, nedsatt intellektuell förmåga och i förlängningen sämre skolprestation. Det är mindre känt hur stråldoser riktade till strålkänsliga vävnader, så kallade riskorgan, påverkar neurokognition.

Syftet med den aktuella studien har varit att studera sambandet mellan medelstråldoser till riskorgan och neurokognitiv förmåga, såsom arbetsminne och snabbhet.

– Vi vill öka kunskapen kring hur begränsningar av stråldoser till riskorgan kan påverka neurokognitiva nätverk och hur begränsningarna och valet av strålbehandlingsmetod kan förebygga sena komplikationer, förklarar Helena Söderström.

Hon nämner att resultaten av studien visar att hippocampus är ett riskorgan där strålningen bör begränsas. Även på lillhjärnan, som har stark koppling till neurokognition, bör strålningen begränsas, vilket är möjligt idag tack vare nya strålbehandlingsmetoder.

I studien inkluderades 44 barncanceröverlevare som fick foton- och/eller protonstrålning för hjärntumör under åren 2003-2015 inom sjukvårdsregion Mellansverige. Forskarna undersökte dos-riskförhållandet mellan medelvärdet av stråldosen till olika hjärnstrukturer och risken för neurokognitiv påverkan för både vedertagna och potentiellt nya riskorgan. 80 procent av barnen hade genomgått en neuropsykologisk utredning efter strålbehandling för att bedöma den neurokognitiva förmågan. Tidpunkten för när den senaste utredning hade skett varierade.  

– Ju längre tid som hade gått efter strålbehandlingen, desto lägre presterade barnen på snabbhet och arbetsminne. Vi fann ett högt samband mellan medelstråldos till känsliga hjärnstrukturer och neurokognition. Därför rekommenderar vi att man strålar så sparsamt som möjligt mot strukturer som är viktiga för neurokognitiva nätverk. På så sätt kan man framöver förebygga sena komplikationer, sannolikt även för andra patientgrupper såsom huvud- och halscancer som också kan få hög strålning till dessa hjärnstrukturer, berättar Helena Söderström.

 – Fortsatta studier behövs och långtidsuppföljning av neurokognitiv funktion är viktigt för att upptäcka, förebygga och rehabilitera sena komplikationer, avrundar hon.

Den vetenskapliga artikeln "Neurocognition and mean radiotherapy dose to vulnerable brain structures new organs at risk?" har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Radiation Oncology.

Källa: Akademiska sjukhuset.